Monday, May 13, 2013

My happy childhood and path to a doctorate in Australia!

This story was published in 2007 (I am pretty sure that was the year) in the yearly magazine the local History Society Association in Härlunda (Härlunda-Bjärka Hembygdsförening) publishes. Sorry that it is in Swedish. I am too lazy to translate. Maybe you can use Google Translator. As you can see from the end of the story I was hoping to work at CSIRO until retirement but they made me redundant. Well, things never seem to turn out the way you think they will!

Jag tror att jag är ca två år i mitt tidigaste minne. Alla tittar på mig när jag springer omkring i gröngräset och de beundras över hur fin jag är som har en tofs i håret. Hela familjen hade just flyttat till Härlunda och det lilla huset som kallades Lyckhem. Jag var inte ett år fyllda när vi flyttade. Det innebar en stor förändring till det bättre för mamma Märta då det här fanns rinnande varmt och kallt vatten inomhus. I Rosenberg i Vinköl där vi bott innan, hämtades allt vatten från brunnen ca femtio meter från huset. Men särskilt lyxigt var det knappast i Lyckhem med två rum och kök och sex små barn och ett till på väg. Äldst var Irene 10 år vid flytten och sen kom Inger 9 och Marianne 7. Enda sonen Kjell-Åke 3 kom sen och så Kristina 2 och jag som minstingen.

Spisen i köket var vedeldad. Jag minns särskilt hur skönt det var att komma in och värma sig framför vedspisen när vi varit ute och lekt i snön och var genomblöta. Mamma gav oss varm choklad för att värma upp oss. Sockarna osade när jag höll fötterna alldeles framför den öppna luckan på vedspisen. Men det var förstås flera år senare.

Under min barndom i Härlunda lekte vi mest ute i skog och mark. Vilken dröm det var när våren kom och man fick ta av skorna och springa barfota. Bäcken skulle undersökas och mygglarverna samlades och undersöktes i burk. Det kändes skönt att vada i de små pölarna ute i skogen. Vi gick ner till ån Flian och badade om det var varmt. I ån fiskade också pappa efter storgäddan. Då gällde det att sitta alldeles tyst så man inte skrämde fisken. Det kunde bli timmar att sitta och hoppas på att nu skulle allt gäddan åka dit. Hemma i köket fanns alltid mor och hon lagade mat och sjöng nästan jämt på nån melodi. Min äldsta syster Irene var sträng. Hon lekte skola med oss och såg till att jag lärde mig läsa innan jag började skolan. Om vi inte gjorde läxorna blev hon arg. Mor var desto snällare. Vi fick göra nästan vad vi ville. Jag minns att vi tog ner alla sängkläderna och byggde koja med alla stolar och sen tog vi russin och mandel från köket att ha till mat. Övervåningen i huset hade pappa isolerat och gjort iordning så det blev två sovrum till i Lyckhem. Trappan upp var brant och där åkte vi rutchkana på byxbaken nerför.

Bland de roligaste minnena är nog när storasyster Marianne hittade på saker. Ibland tog hon oss yngre syskon med ut på picnic i skogen. Solen sken och vi hade saft och bullar med oss som vi njöt av på filtarna. Sen spelade vi badminton eller lekte lekar eller plockade bär. Marianne var alltid bra på att hitta på. När hon kokade risgröt åt oss färgade hon den rosa eller ljusgrön med karamellfärg och kallade den för trollgröt. Jag har minnen av födelsedagskalas som Marianne ordnade med de allra roligaste lekar. Ett rep bundet från dörrhandtagen höll fast bundna äpplen som man skulle äta utan att använda händerna. Svårt men väldigt roligt.

Men de allra finaste barnminnena måste nog ändå vara julfirandet hos oss. Mamma skurade och fejade och pyntade så det var så otroligt fint varje julaftons morgon när vi vaknade och kom nerför trappan. Hon hade satt upp röda och gröna girlander i taket i köket och lagt på alldeles rena trasmattor. Vi fick hjälp med att bli rena (jag minns särskilt att halsen skulle skuras) och fick sen ta på finklänningarna. Granen blev inburen och vi hjälpte till att klä den. Sen tittade vi på morgonprogram på teven. Lunchen blev dopp i grytan förstås och sen skulle man vänta tills Kalle Anka började. Oj vad tiden gick långsamt. Efter Kalle Anka skulle det drickas kaffe och vi barn tyckte nog att mor och far kunde skynda sig på lite med kaffet. Pappa gick alltid in till grannen för att önska God Jul och tro det eller ej men just då kom jultomten. Det hände år efter år. Trots att familjen hade många munnar att mätta så fanns det alltid en otroligt massa julklappar för de små barnen. Jag minns hur lycklig jag var med en hel hög med presenter att öppna. Julmiddag och julgodis fanns i överflöd och jag fick alltid ont i magen av för mycket godis. Vi åt inte godis till vardags. Varje fredag när handlaren Samuel kom med veckans varor som mamma ringt och beställt så fanns det en liten ask med stora och söta russin i. Det var veckans godis för oss som vi satt och åt medans vi tittade på fredagsfilmen på tv.

Grannstugan som låg närmast oss var bebodd av ett äldre par som hette Oskar och Annie Hall. Stugan var otroligt liten och gammaldags med vedspis och väldigt lågt i taket. Om vi hämtade tidningen åt dom så fick vi alltid en hård karamell att suga på. Under sommarlovet kom deras släktingar från södra Sverige och hälsade på. Det var roligt att ha fler lekkamrater. Fast det fanns jobb för oss om vi ville tjäna pengar också. Alltid frivilligt med regeln att om man började någonting så var man tvungen att avsluta. Det kunde t ex vara att hacka potatislandet för fem kronor. Kunde tyckas vara lättförtjänta pengar men om det var varmt och flugorna surrade runt ett svettigt huvud så var det kämpigt den sista biten det kan jag lova. Vi staplade ved, hjälpte till att lasta ved i skogen, rensade jordgubbar och grönsaksland, målade staket (en gång och det var inte klart förrän efter solen gått ner, målade sista pålarna i mörkret, jobbet fick inte lämnas halvgjort), satte potatis och under hösten plockade upp den (då var hela familjen inblandad). Ett roligt jobb var när vi åkte till skogs för att plocka bär, blåbär, lingon, hallon, hjortron och tranbär.  Mindre roligt var att rensa dom när vi kom hem igen. Om vi gick ut ensamma i skogen runtomkring huset kunde vi plocka bär på egen hand och fick då betalt med en krona litern.Likaså plockades varje år ett antal påsar med kantareller.

Sen började jag då skolan och fick åka skolbussen till Vinköls skola som förresten var den skola som min far Anders gick i som barn. Min lärarinna för de tre första skolåren var Dagny Erlandsson. Hon var en väldigt bra fröken. Jag såg verkligen upp till henne. Bussresan var lång och vi var en hel grupp barn på Botorpsvägen som åkte tilsammans varje dag. Resan gick längs Vinkölsvägen som var en grusväg då som nu. När vi på väg hem åkte förbi Ullbergs affär så stannade ofta chauffören Ivar och vi fick tillfälle att köpa glass. Ofta köptes ett helt liters glasspaket av två barn som Ivar sedan hjälpte till att rättvist dela i två lika stora bitar med en kniv. Det var säkert fördelaktigt för Ullberg´s affärer med alla skolbarn som köpte glass.

De första åren hade vi undervisning på lördag förmiddag och då hade många på sig lite finare kläder. Vi hade roliga timmen och berättade roliga historier och kunde framträda inför klassen om vi ville.

En dag när det var regnigt och ruggigt väder och skolbussen var full med skolbarn så var det en cyklist på Vinkölsvägen som vi körde om samtidigt som en mötande bil kom (tror jag det var). I alla fall var det vått och slirigt på vägen och hela bussen slirade ner i diket och välte på sidan. Det var helt kaotiskt med skrikande barn. Jag satt längst bak i bussen och bredvid mej satt en några år äldre tjej som led av epilepsi och hon fick förstås ett anfall och ramlade mer eller mindre rakt på mej och hade kramper och stirrade konstigt. Så småningom lyckades vi alla klättra ut ur bussen genom ett fönster som vi lyckats få upp. Dörren satt fast. Sen fick vi gå längst med Vinkölsvägen hem till Klas-Olof Leths hus som låg en bit bort. Det regnade och blåste. Därifrån fick vi skjuts till skolan. Oj, vilken dag det var!

Jag var duktig på sport och sprang fortast bland tjejerna i klassen. Trots mina bara fötter så var det ingen som kunde vinna över mig i den lilla Vinkölsskolan. Det blev lite svårare när jag sen började mellanstadiet i Ardalaskolan men jag vann många sporttävlingar där också. Det var längdhopp, höjdhopp och löpning som jag var bäst på. Sen på vintern var jag mycket ute i skogen och åkte skidor.

Påskfirandet med en stor påskeld var en stor händelse för alla barnen på vår väg. I flera veckor före påsk så samlades vi barn efter skolan för att samla ris till påskelden som staplades upp på Klings stora åker utanför vårt köksfönster. Det var många barn som hjälpte till. Catrine och Mats från huset mittemot Klings. Gunilla och Jörgen från grannhuset Solhem närmast Hall på andra sidan vägkröken. Jag, Lena, Kristina och Kjell-Åke. En av oss klättrade upp på rishögen och vi andra räckte upp mera ris att sticka in och göra en tät och fin påskeld. När högen blev stor var det ett farligt jobb att klättra upp och sitta däruppe och ta emot riset. Ett år ramlade Lena ner från en nästan färdig påskeld och landade med huvudet före i den leriga åkern. Men hon kom undan med skräcken i behåll. Oftast hade Nils Kling röjt i sin skog och det han huggit ner kunde vi dra ut ur skogen för att ha till vår eld. Det var inte ovanligt att det var stora grenar och små träd som släpades ut ur skogen med våra barnahänder. När vi satt vid vårt köksbord så ville vi att påskelden skulle vara så hög att den skulle skymma Klings hus på andra sidan åkern. På påskafton var det dags att tända den stora brasan. Men först skulle påskmiddagen avnjutas med ägg i stora mängder. Vi målade äggen innan mor kokade dom. Det var alltid en tävling om hur många ägg man kunde äta. Ingen kunde mäta sig med far som alltid vann. När vi ätit och det började skymma ute skulle den stora påskbrasan tändas. Oftast blev det nog med hjälp av tändvätskor av något slag som man fick fyr på det våta riset. Folk från hela Botorpsvägen kom för att beskåda vår påskeld, och kanske ändå längre ifrån. Vuxna och barn var nu upptagna med ett vilt avfyrande av påsksmällare av olika storlekar. Det var alltid ett flertal åskådare som var oroliga för att bli träffade av nån påsksmäll eller raket. Brasan brann sedan till långt in på natten och jag glömmer aldrig den påsken då jag var uppe riktigt tidigt dan därpå och det pyrde fortfarande i resterna från elden och jag var inte sen att försöka få fart på den genom att blåsa och lägga på små grenar och ris. Nu är det ju inte så hälsosamt att sitta och blåsa på en rykande rishög och jag fick i mej alldeles för mycket rök och blev rejält spysjuk på grund av det. Men roligt var det allt med påsk i alla fall.

Jag minns en sommardag när jag var i skogen ensam när jag fick för mig att klättra upp i den högsta granen jag kunde hitta. Det var inte lätt och tog sin tid att först klänga sig upp till de nedersta grenarna som satt rätt långt upp och sen att försiktigt gå från gren till gren. Anledningen till äventyret var att se vad för slags utsikt det kunde vara från en så hög höjd. När jag kommit en bit över de andra träden satt jag på en gren och njöt av en otrolig utsikt av omgivningen. Jag såg flera berg och kullar på avstånd. Plötsligt hör jag någon skrika nerifrån granens stam.
-Kom genast ner, det är ju livsfarligt däruppe. Tänk om du ramlar ner, du kan ju slå ihjäl dig.
Det var farbror Kling, ägaren av skogen och vår granne som argsint såg upp på mej och hötte med näven. Jag blev rädd förstås men sa att jag inte ville klättra ner. Han stod kvar där ett bra tag och ropade på mej men så småningom gick han sin väg. Efter att ha väntat en lång stund klättrade jag snabbt ner och sprang hela vägen hem.

Under sensommaren fanns det mycket frukt i trädgården, äpplen, plommon och körsbär. Den lilla väg som går förbi vårt hus några hundra meter upp i skogen ledde till ett litet ödehus. I den överväxta trädgården där växte det kriker, ett slags små ovala plommon som vi plockade och åt. De var otroligt söta och goda.
Förutom all frukt odlade vi jordgubbar, svarta och röda vinbär och krusbär. När bären mognade hjälpte vi ofta till att skörda. Man fick akta sig för bina. Bigården låg alldeles intill grönsakslandet och det blev fler bikupor allteftersom åren gick. Det blev mycket honung att ta hand om. En solig dag valdes alltid när den stora honungsslungan flyttades in i köket och pappa tog fram sin rökpump som han använde för att söva ner och lugna bina. Han öppnade och tog ut vaxkakorna som bina fyllt med honung. Det skyddande vaxlager som bina producerat för att skydda honungen skrapades bort och sedan sattes kakorna in i slungan. Innan mamma eller pappa började dra den stora veven hoppade flera av oss barn upp på kanten och höll oss i. Oftast var det ju inte lika mycket honung i de olika kakorna och då blev det vibrationer i slungan så det var därför vi fungerade som vikter för att minska vibrationerna. Efter flera timmars slungande var det klibbigt av honung i mest hela köket och ofta i vardagsrummet också. Men det jobbigaste var nog när bina kom in i huset och surrade och var arga. Jag var rädd att bli stucken fast har inget minne av att det hände. Antar att dom ville ha sin honung i fred. En fördel var allt vaxet som var fullt av honung och samlades i en burk. Jag tog alltid en bit att tugga på tills all honungssmak försvunnit, då jag tog en ny bit.

Senare på sommaren hälldes sockervatten i speciella runda platta glasbehållare som sattes in i kuporna istället för honungen som tagits bort. Den nyskördade honungen hälldes i höga stora metallkrukor och sedan rörde mamma i den varje dag för att den inte skulle sockra sej. Vi kunde få lov att hjälpa till när honungen sen skulle hällas upp på burkar. Det var ett stort och långsamt jobb. Seg honung rinner inte så fort precis. Men den rinner vackert och strålen slingrar sej fram och tillbaka ner i burken.

Varje sommar hände det att bina svärmade. Om vi barn plötsligt hörde att det var ovanligt mycket bin i luften gällde det att snabbt varna far om att det nog var en svärm på gång igen. Hade han tur kunde han springa efter den och se var den satte sej och sen sätta dit en låda. Ibland fick vi telefonsamtal från folk som sa att det kommit en bisvärm och satt sej i deras trädgård. Då åkte far dit med en tom låda och lyckades få svärmen att krypa in i den och sen ta den hem igen för att starta ytterligare en bikupa.

Sommarlovet kändes långt och jag minns många olika lekar och aktiviteter som vi gjorde. En sommar fick jag och Kristina varsin cykel. Oturligt nog hade jag varit med hemma hos Gunilla och Jörgen och spikat och byggt en liten hydda av plankor och haft oturen att trampa på en rostig spik som gick rakt genom foten på mej. För att komma loss fick jag ställa min andra fot på plankan och ta i allt vad jag orkade och dra mig loss. Sen hoppade jag hem på ett ben hem till mor som sa att jag skulle ligga still på soffan och vila mej. Far kom hem och tog mej genast in till doktorn som lade mej upp på britsen och lyste med en stark lampa på min fot. När jag kikade så kunde jag genom hålet på min fot se lakanet jag låg på. Det var en stor spik jag trampat på! Efter en stelkrampspruta åkte vi hem igen. Jag hoppade omkring inomhus med min onda fot i några dagar och det var då som pappa kom hem med de nya cyklarna. Dom kunde vikas ihop på mitten och hade små hjul. Från fönstret kunde jag se min lillasyster Lena cykla omkring på min nya minicykel. Lite snopet och en hel del tårar föll.

Att spela kula var en riktigt spännande och rolig lek som kunde hålla på till sent under sommarkvällarna. Jörgen, Gunilla, Catrine och andra grannbarn från vår väg kunde komma och vara med och försöka vinna kulor. I flera år så var jag med och spelade handboll i Stenums lag. Catrin, Kristina och Lena var också med. Vi cyklade genom skogen tillsammans för att gå på träning en gång i veckan. Det var så vackert på den slingrande vägen och vi kunde stanna för att äta smultron eller andra bär. På presentationskvällen fick vi pris för att vi varit så flitiga att komma på träningen trots att det var en lång cykeltur att komma dit.

Tidigt på våren när det var mors dag så cyklade vi alltid ut och plockade vilda blommor för att ge till mamma. Blommorna gömdes för att de skulle bli en överraskning på morgonen när vi var uppe tidigt för att koka kaffe åt mor och servera det på sängen till henne tillsammans med blommorna och de kort som vi ritat och skrivit till henne.

En skoldag när vi skulle göra en liten träfigur att ge till far på fars dag så frågade fröken alla barn vad deras pappor arbetade med. Jag tror att det var i första klass och jag satt och funderade på vad min pappa gjorde och visste inte riktigt. Under de senaste dagarna hade han gödslat potatislandet. Så, när det blev min tur så hade jag mitt svar klart till fröken:

- Min pappa kör skit, sa jag lite tyst.

Varpå alla barnen började skratta. Jag tog inte så illa vid mej. Om fröken nånsin fick reda på att far var chaufför det vet jag inte.

När jag blev lite äldre och började fundera på vad jag ville bli när jag blev stor så var den stora drömmen att bli författare. Jag läste alla böcker jag kunde komma över hemma. Mor prenumererade på Det Bästa och det kom många böcker på posten. Sen fanns det böcker på skolans bibliotek som jag kunde låna. Min första egna bok vann jag i en tävling där man skulle färglägga en bild i Skara Tidning och skicka in. Boken jag vann hette Fräkne och var en otroligt spännande och romantisk bok som gjorde stort intryck på mej. Jag har den fortfarande i min bokhylla. Tänk att kunna skriva så. Jag skrev ner några egna påhittade historier och dikter. Men om man ser på betyget som jag fick i svenska i skolan så var det inte riktigt min starka sida.

Under min tid i lågstadiet så var vi fyra tjejer som hängde ihop en hel del. Det var Lotta Olvegård, Brita Löfgren, Catrine Linderoth och så jag. Vi bodde alla i Härlunda. Sen på mellanstadiet var jag mycket intresserad av teater och kommer ihåg att vi skrev och övade in flera teaterstycken. Jag var inte direkt någon stjärna i klassen utan kämpade för varje prov och ville vara duktig. Att ha viljan kan betyda nog så mycket.

Sen började jag högstadiet i Skara och åkte då en mycket kortare busstur in till staden för att gå i Teglaskolan. Jag tyckte om skolan men var också mycket intresserad av pojkar så det började bli mer och mer fester och diskotek som inkräktade på studierna. När jag väl slutat nian var jag enbart intresserad av att tjäna pengar så jag kunde köpa egna kläder och få tag på en egen lya så jag inte behövde dela rum med tre systrar längre. Jag hittade ett sommarjobb på Scan Väst och om jag hade en veckas sommarlov så var det inte mer. Snart hade jag hittat ett rum med kokvrå i en arbetskamrats hyreshus inne i Skara. Hon hette Berit Lugn och vi arbetade och festade sedan ihop i flera år. Sen när sommaren var slut så hade jag bestämt mig för att fortsätta jobba och tjäna pengar. Studier var inget för mig. Min chef på Scan kallade in mig till sitt kontor och sa att han ville att jag skulle tänka efter riktigt noga vad jag gjorde. Han tyckte att jag borde fortsätta studera. Men han hade inget inflytande på mina beslut. Jag bestämde mig för att jobba och tjäna mycket pengar och dom spenderade jag på kläder och fester. Min första flygresa gick till Luleå för att träffa Berit och hennes kompisar där. Hennes mamma kom därifrån. Det var över midsommar och storasyster Kristina var med mej. Tillsammans upplevde vi midnattssolen på en midsommardans.

Under min tid på Scan så åt vi alltid lunch i matsalen och där såg jag personalen från kontoret som kom i sina fina kläder och dom verkade ha det så bra med sina kontorsjobb där dom inte behövde smutsa ner sina händer. Detta blev min inspiration till att försöka få ett jobb på kontor. För att bli kvalificerad att kunna söka kontorsjobb sökte jag in på Ekonomisk linje på Gymnasieskolan i Skara. Jag kom in och blev erbjuden att börja studera två år efter att jag slutade nian. I samma klass som min fanns min lillasyster Lena med. Alltså gick vi i samma klasss i tre år och studerade bl a tysk och fransk affärskorrespondens, maskinskrivning, bokföring och stenografi. Efter tre år på gymnasiet så lyckades jag få ett kontorsjobb på en firma som sålde kontorsmöbler och kontorsmaskiner i Göteborg. Alltså flyttade jag ner dit och min arbetsgivare hjälpte mig att hitta en liten etta som jag kunde bo i. Det var ca tio minuters promenad ner till Göteborgs Stadsbibliotek dit jag gick varje ledig stund jag hade och jag fullkomligt plöjde igenom böcker. Många av de böcker jag läste var fackböcker av olika slag. Lite psykologi, lite filosofi, lite biologi, lite av varje vill säga. Samtidigt som jag ständigt läste romaner. På min lediga tid tecknade jag och på min semester tog jag en konstkurs och lärde mig rita och måla på en riktig konstskola i Göteborg. Tanken slog mig nog att jag skulle kunna bli konstnär. Det var så roligt att teckna och måla. Men efter två år som allt i allo på kontorsfirman började jag att fundera på att söka andra jobb eller att plugga igen. Jag sökte och kom in på en intensiv naturvetarutbildning på gymnasiet. Det var ett års heltidsstudier för att få gymnasiebehörighet i matte, fysik, kemi och biologi. Nu följde mycket intensiva studier och betydligt mindre festande. Kemiläraren var en otroligt duktig lärare och inspirerade mig mycket. Biologin var lite för jobbig med alla latinska namn så jag hoppade av den kursen. Men matten, fysiken och kemin gick bra och betygen var hyfsade när jag var klar efter årets slut.

Syster Lena bodde nu i Stockholm så jag letade efter något jobb däruppe och funderade på att flytta dit. Hon verkade ha så roligt. Jag träffade då en gymnasielärare som skulle åka upp till Åre för att spendera vintern däruppe och undervisa samtidigt som han skulle åka skidor. Hastigt bestämde jag mig att också flytta dit över skidsäsongen för att se om jag kunde hitta något jobb att försörja mig med. Min storasyster Mariannes mans bror Ingemar hjälpte mig genom att assistera mig att köpa min första bil, en grön Saab. Jag hittade ett litet rum hos en bagare där jag kunde bo och sen fick jag tag i ett städjobb. Ensam körde jag upp till den lilla byn Järpen. Det var isigt och halt för vintern hade kommit, så det tog mig uppemot tio timmar att köra. Jag installerade mig i det lilla rummet hos bagaren. I flera månader sen så åkte jag slalomskidor varje ledig stund jag hade från mitt städjobb. Lena och hennes kompis Annika kom och hälsade på mig. Dom hade jättekul i backen när de skulle prova på skidåkningen. Det blev påsk och jag åt många semlor som jag fick av bagaren.

Under min tid häruppe i Värmland så funderade jag mycket på vad jag ville göra med resten av mitt liv. Jag läste broshyrer och information som jag tagit med mej. Snart blev jag klar med att jag ville läsa kemi på universitetet. Sagt och gjort jag skickade in ansökning till Tekniska Högskolan i Stockholm. När snön sedan började smälta och det inte var lika många besökare på turisthotellet där jag städade hytter och kabiner så slutade jag och körde ner till Stockholm. Lillasyster Lillemor bodde i en lägenhet där jag kunde stanna tillfälligt och sen flyttade jag runt lite innan jag hittade bostad och jobb. Jag började nu som sekreterare på SIDA, den svenska biståndsorganisationen. Där var jag när jag fick besked att jag kommit in på  utbildningen att bli kemiingenjör. Min lycka var enorm och jag trodde att nu var allt klart vad jag skulle bli för något. Studierna var inte lätta och det blev en chock för mig att inte kunna klara av dom. Jag missade prov efter prov och gjorde om dom en eller två gånger för att försöka klara kurserna. När jag sedan kom med i Spexet som dansare där vi övade och framträdde inför hela Teknis så gick det ändå sämre med studierna. Efter ca ett och ett halvt år så gav jag upp och började jobba på SIDA igen. Jag var nu sekreterare till byråchefen och hade relativt bra betalt. Men efter ca ett år så började jag fundera igen. Kanske det skulle vara lättare att studera kemi på Stockholms universitet. Så det blev till att söka in till kemiutbildingen på universitetet och jag kom in och började studera igen. Nu gick det mycket bättre. Efter att ha studerat i fyra år hade jag en Filosofie Kandidat i kemi och hade extra kurser i Engelska och Dataprogrammering.

Det var under min första tid på Stockholms universitet som jag träffade Andrew Vandenberg, en australiensare som studerade på universitetet. Vi blev snart ett par och i januari 1986 reste jag för första gången till Sydney i Australien och träffade Andrews familj. Efter att ha känt Andrew i två år så friade jag till honom och vi gifte oss i juni 1987. Bröllopsresan gick med tåg till Prag där vi monterade ihop våra cyklar och sen cyklade vi igenom Tjeckoslovakien och ner till Polen. Vi stannade i Auswich och cyklade genom hela Polen upp till Warzawa. På slutet var vi trötta och lyckades lifta lite med cyklar och packning. Sen tog vi färjan hem till Sverige från Swinousje.

Vår första riktiga bostad som nygifta blev en studentlägenhet som vi fick efter att ha stått på bostadskö i mer än ett år. Den låg alldeles bredvid Tekniska Högskolan med den tungt trafikerade Valhallavägen utanför fönstren. Där i en liten två rum och kokvrå bodde vi när vårt första barn Elin föddes. En andra resa till Australien gjorde vi i januari 1990 för att visa upp det första barnbarnet för Andrews familj.

Andra barnet Anders föddes sexton månader efter det första och vi fick tillgång till en stor studentfamiljelägenhet alldeles bredvid Stockholms universitet. Djurgården och Lilljansskogen låg alldeles intill. Andrew sökte många kvalificerade jobb i Stockholm men hade ingen tur alls. Till slut beslutade vi oss att emigrera och köpte biljetter så vi skulle anlända i Sydney den 12 juni 1991. Allt jag ville ta med mej packade jag ner och postade till Andrews föräldrar. Totalt blev det mer än femtio lådor som fyllde upp ett helt rum när vi väl kom fram. På vägen till Australien tog vi semester i Europa. En vecka i Hamburg hos en vän till Andrew och en vecka i Paris med Andrews bror Jamie som kom ner från England där han studerade på Cambridge universitet. De första sex månaderna bodde vi hos Andrews föräldrar och sparade pengar. Sen hyrde vi en liten lägenhet med två sovrum och kök i Dee Why inte långt från Andrews föräldrars hem. Det tog mej tio minuter att gå ner till stranden från lägenheten. Jag blev erbjuden mitt första jobb i Australien efter att ha varit där i sex veckor. Det var på ett forskningsinstitut i centrala Sydney och jag lyckades få in barnen hos en dagmamma. När det var dags för vårt tredje barn så sa jag upp mej och var hemma i sex månader när Britta fötts. Föräldraledighet förekommer inte riktigt i Australien. Andrew och jag lyckades med bedriften att ha tre barn inom tre år.

Mitt nästa jobb blev som analytisk kemist på ett litet läkemedelsföretag som producerade på kontrakt. När jag jobbade där så blev jag befordrad till ansvarig för laboratoriet och de analytiska test som gjordes. Andrew hade jobb men inget fast. Han undervisade på alla de olika universiteten i Sydney och spenderade mycket tid med att åka tåg och buss. När Britta var två år så sökte Andrew ett jobb som adjunkt på Deakin universitet utanför Melbourne i Victoria. Han fick det och vi bestämde oss att flytta ner dit. Det var juli 1995 och vi sa att det blir bara för två år och sen kommer vi hem igen. Men nu elva år senare så är vi fortfarande här och kan inte se att vi flyttar till Sydney inom den närmsta framtiden. Jag fick säga upp mitt jobb inför flytten och var hemma med barnen ett tag innan jag lyckades få ett jobb som analytisk kemist igen. Nu på ett stort läkemedelsföretag i södra Melbourne.

Det fanns ingen svensk skola i Geelong så till att börja med tog vi barnen in till skolan inne i Melbourne var och varannan lördag för att de skulle lära sig lite svenska och träffa andra svenska barn. Men strax hittade jag fler och fler svenskar i Geelong och lyckades övertyga skolan i Melbourne att starta en klass i Geelong. I flera år hade vi ingen riktig lärare utan föräldrarna turades om att undervisa. Skolan överlevde i åtta år och vi hade många olika aktiviteter med den svenska gruppen. Julfesten med svensk julmat var nog den största med ofta upp till femtio deltagare. Maten lagades av de svenska mammorna. På vår julfest så hade vi luciatåg och jultomte samma dag. För övrigt så firade vi bl a midsommar, gjorde påskpynt och hade dansundervisning med barnen. Elin, Anders och Britta lärde sej med tiden att prata, skriva och läsa svenska. Nu finns ingen svensk skola i Geelong längre, den slutade för två år sen.

En kollega till Andrew på Deakin sa till mej att om jag ville studera igen så skulle jag söka stipendium för att göra en doktorsavhandling på kemiavdelningen. Varför inte tänkte jag och ansökte. Men när jag fick reda på att jag blivit antagen blev jag mycket förvånad. Nu följde en ny period med intensiva studier samtidigt som jag spenderade mycket tid i laboratoriet för att lära mig praktiska kemikunskaper om hur man syntetiserar nya kemiska föreningar. Jag trivdes väldigt bra och hade jätteroligt med de unga studenterna. Det var inga problem för mej att klara av studierna och varje gång en rapport skulle skrivas så trodde jag att det här klarar jag aldrig. Allt skulle ju skrivas på engelska. Min handledare Peter Scammells stödde mej dock hela tiden och jag skrev rapporter som godkändes till min förvåning.

1998 ansökte Andrew om att resa till Sverige i november för att forska. Eftersom jag gärna ville följa med så ansökte jag om åtta månaders ledighet från studierna för att med de tre barnen resa hem till Sverige för att försöka få dom att lära sig bättre svenska. De gick i skolan under vårterminen 1999 på en skola i norra Stockholms förort Järfälla. Vi hyrde en lägenhet i Järfälla och Andrew forskade om svensk politik. Jag fick strax ett erbjudande om ett tillfälligt jobb på AnalysCentrum i Nacka. När jag sen kom tillbaks till Australien så var det med stor entusiasm som jag ville avsluta mina doktorand studier. Strax var det praktiska arbetet i laboratoriet avklarat och nu gällde det bara att skriva avhandlingen. Det kändes ofta som en omöjlig uppgift som jag inte skulle klara av. Men det gick vägen och efter att ha suttit i fem månader och skrivit en avhandling på ca 200 sidor så lämnade jag in den i april 2001.

Redan i juli 2001 började jag på mitt första jobb som organisk kemist för att producera nya kemiska föreningar på forskningsföretaget Cytopia som specialicerade sig på cancerforskning, speciellt leukemi men också prostata cancer. Min tid på Cytopia var hektisk men jag lärde mig mycket. Efter två år blev jag erbjuden ett jobb på Deakin Universitet i Geelong och bestämde mig för att säga upp mig för de långa pendlingsresorna var mycket tröttande (två timmar enkel resa med bil och tåg). Det var inte alls lika roligt att jobba i en forskningsgrupp hos en professor på Deakin som försökte kommersialisera ett reagent som han uppfunnit. När mitt kontrakt blev avslutat efter ett och ett halvt år så var jag glad att få sluta. Men det var inte roligt att gå arbetslös. I australien får man ingen A-kassa eller nåt liknande. Var och en får klara sig själv. Efter att ha tagit två olika tillfälliga jobb som analytisk kemist för att få in lite pengar så blev jag till sist kallad till en intervju till det statliga forskningsföretaget CSIRO i Melbourne. Det var ett jobb där jag skulle syntetisera nya molekyler igen och laboratoriet och utrustningen såg ut att vara av högsta klass. Jag fick jobbet och började där i oktober 2005. Om jag får som jag vill så behöver jag inte söka jobb nån mer gång. Det här jobbet trivs jag med och hoppas bli kvar här tills jag pensioneras. Om jag slutar jobba när jag är 65 år så har jag 17 år kvar. Enda nackdelen är att det är för långt att pendla så jag bor i en övernattningslägenhet bredvid jobbet under veckorna. Jag pratar med barnen på telefon och varje helg känns det som att åka på semester. När fredagen kommer så slutar jag vid tretiden och då tar det ca två timmar att köra hem. Vårt hus i Jan Juc ligger ca tjugo minuters promenad från stranden. Jag försöker att ta åtminstone en promenad på stranden under helgen och känner mej priviligierad att bo så vackert som vi gör alldeles vid det öppna havet.
                                                  Pappa Anders Tranberg och jag 2001 vid universitetsceremonin i Australien när jag  fick min doktorsgrad
                    Jag sommaren 1960, tre år gammal.och det första fotot av mej som jag hittat. .